Skip to the content
Produkten har lagts till i kundvagnen.
Produkten har tagits bort ur kundvagnen.
Kund tillagd i kundkorgen.
Du måste välja kund innan du kan välja produkter.
Du kan bara köpa ett begränsat antal av denna produkt.

Där allt började

I en röd tegelborg i Kinna i Västergötland ligger Svenssons textilfabrik. Här har man haft sin tillverkning och sitt huvudkontor ända sedan förra sekelskiftet, men även om exporten i dag sker till över 130 länder kommer man aldrig någonsin att flytta. Det är här kunskapen och hantverket finns, och det är här Svensson har sitt hjärta.

Text: Petter Eklund Foto: Erik Lefvander

Berättelsen måste börja precis här. Jag får syn på fabriken mitt i byn. Där ligger den, Svensson i Kinna, en tegelborg som stått där i 113 år. Skorstenarna höjer sig mot horisonten, det pyser ånga, lastbilar sveper upp över järnvägsspåret. Jag hittar en gångväg, en fin slinga med stenpartier, välklippt gräs och järnstaket. Den måste ha anlagts för länge sedan, ja kanske redan på trettiotalet, men vårdas ännu trots att de flesta åker bil till jobbet. Att sköta om en plats i stort och smått visar på omsorg och ansvar, en slags kärlek. I nästan två mansåldrar har textilier flödat från fabriken här nere i dalgången. Förr var företaget störst i Sverige på gardiner, nu är Svensson världsledande på textila vävar för den globala odlingsindustrin. Men grunden är densamma: trygghet och kontinuitet, spetsad med påhittighet och drivkraft framåt.

Allting grundas i geografi och tillhörighet. Mellan vykortsvackra skogshöjder och samhällen infattade i vattendrag sträcker sig Sjuhäradsbygden mellan Mark i väster till Ulricehamn i öster. Varför har människor arbetat med textil just här? Det går djupt ner i rötterna. »Det här var förr en gränstrakt mellan Danmark och Sverige och det försigick mycket handel«, berättar Anne Ludvigson, vd för Ludvigson Invest, som i sin tur äger Svensson. Hon är fjärde generationen fabriksägare, uppväxt med fabriken från sommarjobb till vd-post. Hennes farfarsfar drog igång alltihop. »Landskapet är inte särskilt bördigt och människorna har alltid kompletterat jordbruket med annat för att överleva.« Det började med träarbeten, så kom textilen som följde handelsvägarna. Därifrån utvecklades affärsverksamheter. Bönder köpte garn och råmaterial och lade ut tillverkning till torpen där kvinnor spann och vävde och knallarna begav sig ut i Sverige och sålde.

»Den här trakten speglar den industriella utvecklingen i hela landet.«

De bättre beställda bönderna började med förläggarverksamhet och lät med tiden bygga fina gårdar som i dag kallas »förläggargårdar«. Utifrån förläggarverksamheten växte industrin. Mot mitten av 1800-talet började maskiner importeras från England.

»De första smugglades hit. England ville inte avslöja sin teknik och få konkurrens.« Geografin spelar också sin viktiga roll. Det behövs vatten till färgning och beredning och ån Viskan vindlar genom byn. Vattnet gav kraft till maskinerna. »Det måste också vara rätt luftfuktighet för att man ska kunna väva.« Just här i trakten föll allt på plats. Pengar från textilhandeln investerades i maskiner och längs Viskan startades fabrikerna: Borås med sin konfektion, väverier i Rydboholm och Fritsla, Kinna med hemtextilier, gardiner, möbeltyger, längre ner Horred. »Framgångsrika förläggare från Sjuhärad begav sig till Göteborg och startade väverier även där. En ingenjör – Sven Wingquist – uppfann kullagret och startade SKF. Ur detta växte sedan Volvo. Den här trakten speglar den industriella utvecklingen i hela landet. Vi har varit företagsamma. Vi har den andan i oss, man ska jobba och göra rätt för sig«, säger Anne Ludvigson.

Det är vardag och full fart i produktionen. En container i ena änden av anläggningen fylls och hämtas en gång om dagen. 85 procent av produkterna går utomlands; till Holland, USA, Australien, Ryssland … överallt skeppas de vävar som stuvas i containern här. I fabriken finns hela skalan av verksamheter. Designers med tygprover i nyporna, experter på ljus, ljud och material. I gåtfulla apparater simuleras uv-strålning som testar hur vävarna reagerar för solljus. Och så har vi maskinerna, Svenssons tickande, brusande, knackande hjärta.

Produkter inom affärsområdena climate screens, klimatvävar, och interior textiles, textilier för offentlig miljö, tillverkas i virkeriet och väveriet. Produkt- och maskinutvecklingen har genom åren gått hand i hand, och har banat väg för bland annat klimatvävens framgångar.

I dag är virkeriet stort som en fotbollsplan, fylld med rader av väldiga virkmaskiner. Världen ropar efter klimatvävar. Hundratusentals kvadratmeter väv produceras i veckan.

Kjell-Åke Blomberg är virkerichef och har jobbat sedan den 20 januari 1972, då han började som virkare. På den tiden tillverkades ett helt annat sortiment. »Då gjorde vi 500 kilometer ›böxatyg‹ till kläder, affärsbiträdesrockar och hästtäcken. Mormorsgardiner som skulle se handvirkade ut var en stor produkt.« Jeanstyg och lakansväv går det inte att leva på i dag, men däremot vävar med ett mervärde, kvalitet, högteknologi, specialisering.

»Jag tänkte jag skulle stanna till nästa sommar. Nu har jag varit här i 45 år.«

I varpsalen varpar man. Garn från hundratals garnkoner överförs till en stor stålbom som sedan blir de längsgående trådarna i väven. Trådar löper överallt och spolas upp med 700 varv i minuten. Det kan behövas 1 500 trådar i en varp. »Kicki i CS-varpen« heter Kristina Avramsson Volcini och är arbetsledare. Hon började här som varpare 1999. Pappan jobbade i färgeriet.

»Det är ett självständigt arbete med bra arbetskamrater och stämning på avdelningen.«

Kristina och hennes arbetskamrater ser minsta lilla avvikelse i det skimrande flödet av trådar som varpas upp på bommen. Laser och en kamera ser också förändringar och skador och tvärnitar maskinen när nåt fel uppstår. Lena Eriksson började arbeta i varpen år 2000.

»Första dagen på varp 4, när jag såg alla trådarna i luften undrade jag hur i helskotta jag skulle klara av jobbet.«

Hennes instruktör Ing-Marie hade jobbat på fabriken hela livet och hon visste hur förvirrande det kunde vara. Nästa dag gick det lite bättre och så ännu bättre, snart kunde Lena greppen. Veteran är Irmeli Kaitasuo som har varit i virkvarpen sedan tidigt sjuttiotal. Familjen kom från Finland och det behövdes arbetskraft. Pappan körde truck. När Irmeli var 15 sökte hon tillsammans med tre kompisar jobb här efter skolan sommaren 1973.

Det är en rar bild från Folkhemmets dagar, tre töser vid receptionsdisken: »Finns det jobb?« »Vi fick arbete allihop och jag tänkte stanna till nästa sommar. Nu har jag varit här i 45 år«, skrattar hon. »Det var mycket bruna och orange gardintyger när jag började. Vi hade ackord på den tiden. Det är ett varierande jobb, du sköter dig själv.«

Svensson arbetar med garnfärgade textilier. Det är en dyrare och längre process, men produkterna får i stället en utsökt lyster och kvalitet, och ett spännande uttryck som inte kan uppnås på annat sätt. I färgeriet träffar vi på färgaren Johan Stenström som har arbetat här sedan 1986.

»Det var i stort sett bara att gå in på kontoret och söka. Jag fick börja som garnplockare och hade inte tänkt att stanna här, men det blev så. Jag kan ju inte ha vantrivts då«, säger han med en typisk underdrift. Folk stannar på Svensson. Det uppstår en speciell trivsel mellan maskinerna när kunskapen växer med varje arbetspass. Nybörjare blir experter genom att ansluta till det dagliga jobbet, lär sig knep och handgrepp. Nu ska 512 garnrullar färgas. De packas ur sina lådor och träs på en ställning som ska placeras i en autoklav, som en väldig tryckkokare fylld med vatten. Men även här har utvecklingen gått snabbt framåt

»Vi gör av med mindre och mindre vatten per producerad löpmeter, och har rigorösa kontroller för att säkerställa miljö- och kvalitetscertifieringar.«

Långt inne bland väldiga bommar, vid lagerplats 08–30, hittar vi Dilan Ibrahim som baxar ut en bom med 800 meter grön varp. Hon är vävare på Svensson och har jobbat här i tre år. Hon är tekniskt intresserad, det är nåt med maskiner som hon gillar. Hon reparerade bilar, men sökte sig hit där det fanns stadigt jobb.

»Egentligen är jag svetsare och tänkte, tyger äsch, de görs nån annanstans‹. Men snart insåg jag vilket hantverk det här är och vad mycket tid och kunskap som läggs ner. Nu uppskattar jag tyger på ett helt annat sätt och förstår varför de kostar som de gör. Jag har fått ett helt annat perspektiv«, berättar hon under en paus i lunchrummet, medan hon håller ett öga på de 10–15 maskiner hon vakar över. Som andra nybörjare fick hon lära sig yrket under sex månader, först i varpsalen, sedan upp till väveriet där hon är näst yngst. »Det är roligare än jag trodde. Här kan vad som helst hända, det är mycket problemlösning. Vissa kvaliteter är mera problematiska, men vi har en väldigt låg felprocent.«

Dilan föddes i Syrien, växte upp i Libanon och kom till Sverige när föräldrarna flydde hit 1989. Hon har nyss lärt sig att knyta, det komplexa maskinhantverk då en varp ska fästas vid nästa. Det är ett obegripligt pillande med tusentals trådar som ska kammas rätt och fogas in bland massvis av maskindetaljer. »Att knyta varpen var det svåraste att lära sig. Det var en utmaning, men jätteroligt. « Nu vill hon gå vidare och lära upp sig till vävlagare.

För den som är nyfiken och vetgirig är fabriken inte bara en trygghet, utan också en väg framåt i det spännande gränslandet mellan teknik och design. Från fabrikens innovation växer välståndet i trakten. Anne Ludvigson sammanfattar Svensson-andan, familjekänslan som har växt genom generationer ur tygrikets mylla.

»Bara i den här trakten finns kompetensen och traditionen. Vi är lösningsorienterade, enkla att arbeta med. Det är öppna portar och okomplicerat. Den attityden tar vi med oss ut i världen. Vi är duktiga på att anpassa oss, men våra företagsvärderingar, vår anda, ska ändå gälla i grunden.«

Loading…